Shit vilken konstig helg jag har haft. Rolig, men konstig. Ingenting blev som jag hade planerat. Resan till Västerås blev inställd, precis som jag misstänkte. Man ska inte hoppas på för mycket, verkligen inte. Så när den blev inställd så såg det ut som att jag skulle få en otroligt tråkig helg här hemma, men icke. Istället blev det Stockholm, och det är aldrig fel. Damn vad jag älskar Stockholm! Där blev det lite alkoholintag och en jävla massa tunnelbana och buss och väntan. Haha. På lördagen skulle jag egentligen träffat min bror i Tyresö, men det blev massa knas och jag var tvungen att försöka ta mig hem. Tågen hade gått, men jag fick åka med Pierre. Han är då en ängel. Fast då kom jag bara till Västerås, eftersom han bor där, och det gick inga tåg på kvällen därifrån heller. Så jag hamnade såklart där jag inte skulle hamna, hos personen jag inte skulle träffa i helgen. Det är så jävla typiskt. Till att börja med så fick jag sitta och vänta på honom i nästan 3 timmar. Han är då inte snabbast i Sverige! Det kanske iofs var lite bra att jag ändå hamnade där, för vi hade ett rätt skönt snack. Det behövdes nog, fast jag är fortfarande lika förvirrad. Vet liksom inte om jag ska skratta eller gråta. Så jag gör inget av det.

Märkte en sak när jag satt på tåget hem igår, varje gång jag åker därifrån så är jag typ helt apatisk. Bara tänker och går igenom allt som sagts och gjorts. Är inte det lite skadat? Jag borde väl typ vara glad för att jag träffat honom? Nejdå, det är då jag börjar oroa mig för när vi ska höras eller ses nästa gång. Han är verkligen inte bra för mig, och jag vet det. Innerst inne så vet jag det, men jag vill liksom inte lyssna. Och jag vet nu att han betyder mer för mig än vad jag gör för honom. Jag tror det iaf. Och det suger ju. Menmen, vad ska man göra? Jag kan ju bara sitta här och vänta och hoppas på det bästa.. Fast det bästa brukar aldrig hända mig. Som sagt, hoppas inte på för mycket..